Katterna Silver och Doris

Silver föddes i april 1997 och flyttade hem till oss ett år senare. Han valde mig och Alice när vi åkte till ett katthem i Växjö. När han kom hem till vår lägenhet började han spinna och han spann oavbrutet i ett dygn, nästan… Hösten 2000 flyttade han med oss till Gotland.

Doris föddes i Kappelshamn i augusti 2001 och flyttade hem till oss som liten kattunge. Hon kastade sig över maten till Silvers stora förvåning, så han hann inte riktigt med. Vi fick ge henne mat i ett annat rum till att börja med. Så länge Silver betraktade henne som kattunge lät han henne gå före, men en dag var hon tydligen vuxen i hans ögon och då släppte han aldrig mer fram henne till matskålen innan han var klar.

Silver var vår stilige butler som alltid höll koll på att människorna i huset trivdes och att allt var i ordning. Han gick från människa till människa och gav kärlek och omtanke, rensade bort saker som låg fel, letade rätt på saker när man behövde dem, rev mossa och lade i hög i trädgården och när han måste kräkas upp en förarglig hårboll rusade han mot dörren så att jag kunde släppa ut honom. Ja, en gång när han i oförstånd plockat in en mask och en snigel så att vi skällde på honom, då gick han ut och kom in med en påsklilja istället. En helt exemplarisk katt.

Doris var helt på kors och tvärs mot allting. Hon pratade konstigt, med inslag av häst- och hundljud. De första åren flög hon fram genom rummen i jakt på flugor och vi kallade henne Handbollskatten. Efter att ha satt i sig några hundra flugor så tröttnade hon på den dieten och såg aldrig mer åt en fluga. Hon rev ner saker. Hon kräktes upp sina hårbollar på platser som soffryggen eller i fönstret dolt bakom gardinen. När hon kastrerades och kom hem drogad vägrade hon att ligga bredvid mitt arbetsbord, där jag bäddat fint till henne. Istället släpade hon sig uppför trappan, in i Alice rum och hoppade (klättrade?) upp i hennes lagerhylla. Där skulle hon ligga. Jag ställde dit mat och vatten.

Under de första åren lekte Silver och Doris ofta. De dundrade fram på övervåningen så det lät som en elefanthjord. Ofta skuggboxades de, men knappt aldrig gjorde de varandra illa. De få gånger det hände var det av misstag. Då stannade de leken en stund, kollade in läget och sen var de igång igen.

Silver dog i december för snart fyra år sedan. Därmed fick Doris mer utrymme i huset. Hon började snacka mer. Satt gärna med när vi åt lunch och tjattrade på. Hon blev mer tillgiven och lade sig till med vanan att jag skulle lyfta upp henne så att hon kunde kloa fast tassarna runt min axel och dutta med munnen mot min axel. Min morgonrock fick en brun fläck av duttandet. Hon klängde sig fast som en liten apa.

Silver fick något neurologiskt fel på slutet. Han klarade ibland inte att hoppa upp i soffan så där elegant, utan slant lite. Den sista veckan gjorde det ont så att han gnällde när han spann, vilket var ett elände. Han ville ligga nära mig, men fattade att han måste ligga en bit ifrån, för annars började han spinna. Sista dagen var hans bakben ganska stela, men han ville gå ut. En stund senare öppnade jag dörren och fick se att han låg på marken utan att kunna resa sig. Från det läget blev det akut värre och vi åkte till veterinären i Roma där han avlivades.

Doris, hon blev så sakteliga sämre. Hennes förändring smög sig på så att jag glömde hur hon var när hon var frisk. Sista året har det varit ett elände att försöka hitta någon mat som hon gillade. Ibland fick hon mask och blev väldigt svag och dålig av det, men brukade då kvickna till kvickt när hon fick maskmedel. Men de sista dagarna hjälpte inget. Igår verkade det som att hon var något bättre då hon kunde dricka vätskeersättning från en skål, istället för att jag måste spruta in det. Men idag var hon sämre. Trots att hon var så klen fortsatte hon att vara envis, hon ville gå ut. Jag fick sätta på henne kopplet och gå ut med henne två gånger. På eftermiddagen hade vi tid hos veterinären. Hon tyckte som vi att det var dags att avsluta Doris liv.

Silver blev 16,5 år, Doris 17 år. De hade det bra här hos oss i Kappelshamn. Nu är det inga katter i huset. Så konstigt. Det blir tomt. Jag hoppas att de träffats någonstans i en katthimmel.

De mest lönsamma företagen i landet finns på Gotland!

LRF Konsult har skickat ut en rapport där de berättar att företagen i Södermanland och på Gotland är de mest lönsamma i landet. Här ligger lönsamheten på 25,4 procent, medan de i Stockholm kämpar med en lönsamhet på bara 10 procent.

Vad beror det på? Jo till stor del handlar det om att de fasta kostnaderna är lägre här… personal, bilar och lokaler. Men det handlar också om att konkurrensen är större i Stockholm, varför de piskas att ta ut lite för låga priser.

Jag funderar vidare på det här. Det finns ju fler fördelar med Gotland. Här kan man bo och driva företag med hög livskvalitet, antingen inne i mysiga Visby eller på landet nära naturen. Oavsett vilket man väljer har man så gott som överallt tillgång till fiber – vi är fibertätast i landet!

Vem är mest bortskämd?

Ibland kan jag tycka att de som driver företag i stora städer kan bli lite bortskämda på det viset att de har så stor marknad så nära. De behöver inte tänka längre än till stadsgränsen lika ofta som vi på Gotland måste tänka utanför Gotland. Så gott som varje gotländskt företag som vill öka sin försäljning kommer att ställa sig frågan om de kan sälja till fastlandet, Norden, Europa eller kanske hela världen? Vi är kanske lite mer sårbara här på ön, så att vi behöver sätta ner ett par ben också på andra marknader.

Men, vi på Gotland är bortskämda på så många andra sätt. När jag kör bilen in till stan på hösten så är vägen ganska tom på bilar, jag hinner tänka, vara konstruktiv och titta på naturen. När jag behöver uträtta ärenden så löser jag det mesta (typ apotek och handla mat) på max en halvtimme, troligen kortare tid. Något som brukade vara nackdelar var utbudet av affärer och kultur, men idag kan vi ju handla det mesta på internet och då kommer det ofta hemkört hela vägen hem och om inte så får vi hämta paketet på COOP i Lärbro, vad gäller kultur finns det ju dels ett lokalt utbud och dels ett stort utbud av tv-kanaler, digital bio i Slite där de både har premiärer och direktsänd opera. På sommaren, ja då är det ju på Gotland som de häftiga och coola konserterna är. Skulle vi sakna något tar det en halvtimme att flyga till Stockholm.

En annan sak som brukade vara en nackdel med Gotland är arbetslösheten, men i år har vi lägst arbetslöshet i landet, så även där ligger vi bra till.

Den svårighet som kvarstår för den som vill flytta hit är att skaffa bostad. Vi har brist på hyresbostäder framför allt, men jag tror att det också ser en ljusning. Jag fick höra att Gotland är den kommun i landet som ökat sitt bostadsbyggande mest!

Vad är bäst för kreativa processer?

Sen har vi ju den där Richard Florida som tutade i alla samhällsplanerare att städer var kreativa magneter som drog till sig just kreativa människor och att det därför var just i städer som den mesta utvecklingen skulle ske – faaast nu har han ångrat sig. Så klart!

Det bor en himla massa kreativa människor på Gotland, dessutom kommer många hit för att vara kreativa i perioder. Jag tror att Gotland som plats ger mer utrymme för kreativitet än storstadstress. Därmed inte sagt att Stockholm inte är en bra mötesplats för kreativa, men min tro är att det behövs olika platser för olika stadier av kreativitet, olika grupperingar och olika processer. Det finns ingen ”one size fits all” när det gäller kreativitet.

Fibertätast i landet!

Nu när så gott som hela Gotland har fiber, har det blivit ännu enklare att arbeta på distans eller att driva företag från ”varsomhelst på Gotland”. Det vi pratade om på 90-talet när internet kom, har nu större chans att bli verklighet, vårt användande av datorer och internet har mognat, plus att det blivit så mycket enklare att dela information via molntjänster. Dessutom har vi fått sociala medier som gör att vi kan fortsätta att hålla kontakt med våra nätverk oavsett var vi befinner oss – under förutsättning att det finns internet där.

Så, kan någon förklara varför inte alla flyttar hit? :-)

Hurra! En ny webbplats för alla mina bloggar!

Just nu är jag både trött och glad. Äntligen har det blivit av att flytta mina bloggar från Blogger. Jag är ju tydligen så pass galen att jag har startat fyra bloggar sedan 2005. Jisses. Och nu har vi flyttat hit allihop. Jisses, jisses…

En sak som jag kollade in var länkar till andras bloggar. Det var nästan lite sorgligt. Det var nämligen så många bloggar som har somnat in, gett upp eller helt försvunnit. Troligen drabbades de av Facebook. Det är lite synd, för det finns ju fortfarande mycket som det är viktigt att skriva om och intressant att få läsa om.

Jag hoppas att det är så att bloggar håller på att gå in i en ny tid. Somligt skriver vi på Facebook eller i andra sociala medier, men det är fortfarande somligt som gör sig bäst i bloggform.

Dags för en nyårsbetraktelse!

Jag har ibland skrivit en liten resumé över året som gått, men i år tänkte jag skriva om året som kommer istället. Vad hoppas jag få ut av 2015? Vad tror jag kommer att hända? Vad önskar jag mig för Gotland, Sverige och Världen? Det är mycket av det här som är beroende av varandra.

Mer rättvisa!

Om vi vänder på steken och tar ordningen Världen, Sverige, Gotland och så till sist mig själv, så tycker jag att Världen behöver få lite mer positiv skjuts generellt sett. USA har börjat återhämta sig från superkrisen då bankerna och fastighetsmarknaden föll samman och det är bra – samtidigt verkar de gå i otakt med skillnader mellan de som har det bra och de som har det dåligt. För några år sedan var demonstrationerna i New York, Occupy Wall Street, idag verkar demonstrationerna ske i Silicon Valley där klyftorna mellan rika och fattiga kvarter för ett år sedan orsakade bussdemonstrationer med Google som måltavla och i år var spelplatsen Apple där Jesse Jackson demonstrerade tillsammans med servicepersonal för att påvisa orättvisan i deras låga löner. I båda fallen handlar det inte isolerat om företagen Google och Apple, utan om att utvecklingen i Silicon Valley driver upp lönerna så att vissa grupper tjänar astronomiskt mycket pengar, medan andra kämpar sig fram med små medel, dåliga anställningsvillkor och uselt socialt skyddsnät.

Vi har en del av detta också i Sverige. Sådant som vi fortfarande ser som en del av välfärden, naggas i kanten. Alla stackare som kämpar mot Försäkringskassan för att bevisa att de är sjuka, när de är just SJUKA så att de ju rent faktiskt inte orkar utföra något jobb – just då ska de ägna sig åt det riktigt tunga jobbet att jaga läkare, intyg, överklaga osv. Det är inte rättvist. Det är inte den trygghet vi betalar för. Väl?

Och det är just den här känslan av att samhället är rättvist som behövs för att medborgarna ska känna sig lyckliga.

En grupp som det talas mindre om när det gäller rättvisa är företagare. Om man jämför en genomsnittlig anställd med en småföretagare är det mycket stora skillnader i vad man kan förvänta sig av trygghet och rättvisa. Okej, man har valt att vara företagare sägs det – fast kanske inte alltid ett val med jämbördiga alternativ om man inte har tillgång till lediga jobb att söka? Men ändå, visst, man kan låta bli att starta ett företag och därmed överlåta åt någon annan att ta ansvar för att det finns pengar till lön, sociala avgifter, förmåner osv. Det är ett i mina ögon enormt ansvar som alla arbetsgivare tar. Jag fattar knappt att de törs. Om affärerna går dåligt har man fortfarande anställda att ta ansvar för.

Om man är solo- eller duoföretagare som jag och Roine är, så hänger allt på just oss två och vilka affärer vi lyckas göra. Det är knappt någon idé för oss att sjukskriva oss om det inte är så att vi planerar att vara sjuka en längre tid (hur man nu vet det just när det börjar kännas lite krassligt?) och om vi inte får in jobb, så kan vi inte dra nytta av någon slags a-kassa. Jo, om det är så ont om jobb att vi alltså helt stannar av all verksamhet:

Du som huvudsakligen har varit företagare räknas som arbetslös:

  • när du inte längre arbetar, äger eller har väsentligt inflytande över verksamheten, det vill säga om du har skilt dig helt från verksamheten, eller
  • om du har företaget kvar utan att någon längre utför något arbete alls i verksamheten.

Men, att exempelvis söka halvtidsjobb och därmed vara halvtids-arbetslös går inte för sig. Kontentan blir att vi hela tiden betalar in en massa pengar både till försäkringskassa och a-kassa, men i realiteten kan vi sällan eller aldrig dra nytta av detta, så som man enkelt gör när man är anställd. Är inte DET märkligt så säg?

Det finns många småföretagare i Sverige som lever och verkar under dessa orättvisa villkor. Jag önskar att villkoren för små företag blir bättre och bidrar till en tryggare livssituation för alla oss superhjältar som kämpar på trots att vi alla vet att dagens villkor inte är rättvisa för småföretagare. 

Jag önskar också att samhällets trygghetssystem ska fungera så att de som behöver det känner att systemet verkar FÖR dem och inte EMOT dem.

Balansera stad och land bättre

Något annat som sker globalt, men som också märks tydligt här i Sverige och på Gotland, är hur utvecklingen av stad och land rullar på åt galet håll. Jag såg ett naturprogram som visade hur man idag sätter ut vicenter och förvildade hästar på landet i Rumänien och Bulgarien, därför att byar och lantbruk har övergivits då folk flyttar in till stan, vilket får som följd att landskapet växer igen.

Riktigt så långt har det inte nått här på Gotland, men de tecken vi ser går åt fel håll. Just idag fick jag veta att LärCentrum i Fårösund ska läggas ner och därmed försämras möjligheten för distansstudier för dem som bor på norra Gotland. Annars läser vi om att gatubelysning ska släckas ner, skolor läggs ner och samtidigt: svårigheter med att få bygglov och att vatten- och avloppsnätet inte räcker till. Det här är ju sammantaget signaler som alla pekar i fel riktning om man vill att det ska bo fler på den gotländska landsbygden.

Inte blir det bättre av att villkoren för mjölkbönder verkar bli sämre för varje år. Eller att det verkar vara så att grönsaker som odlas på Gotland måste ta en sväng till fastlandet innan de når fram till de lokala gotländska restaurangerna. Samtidigt som en av dagens viktiga trender är att fler väljer att äta närproducerade livsmedel…

Det är helt enkelt något fel i systemet!

Lägg sedan till hur Stockholm lockar till sig arbetskraft men samtidigt erbjuder en hopplös bostadsmarknad, som i sin tur försvåras av de nya riktlinjerna för amorteringskrav för bostadslån, som effektivt försvårar för alla unga eller personer med begränsade tillgångar, att skaffa bostad i Stockholm. Vore det inte smart om det fanns fler jobb på andra platser än Stockholm? Vore det inte bra om det blev enklare att jobba och bo på landet? Det omvända är inte bra, vi vill inte ha öde landsbygd som i Rumänien och Bulgarien, eller hur?

Det mest positiva som händer för att lyfta upp landsbygden just nu är utbyggnaden av fibernätet. Tack vare det kommer fler att våga ta steget att flytta ut till landet. (Samtidigt innebär bra tillgång till internet att fler handlar på internet, vilket inte är bra för affärer i städer, däremot bra för dem som distribuerar paket och för dem som bor på landet som så enkelt har tillgång till hela världens utbud idag.)

Jag önskar att det planteras fler bra idéer om hur landsbygden kan utvecklas, att vi får se en ny typ av byar och samhällen växa fram, runt nya typer av lokala samlingsplatser och aktivitets- och servicecenter. Kanske handlar det om att skapa gemensamma kontor för småföretagare? Kanske handlar det om nya sätt att distribuera grönsaker, mjölk och kött direkt från gårdarna? Vi på landet behöver samarbeta och en bra grej är de lokala utvecklingsbolagen som bildas här och där, men troligen krävs det många lösningar för att på allvar kunna vända utvecklingen så att landsbygden lever upp, blir myllrande, intressant och aktiv på ett sätt som attraherar många.

Skingra de ödesmättade molnen över Gotland

Jag kan inte sätta fingret exakt på vad det är, men stämningen på Gotland har inte varit bra den sista tiden. Till viss del har det handlat om att det först tog så lång tid att tillsätta en regiondirektör och sedan när de väl kom fram till att Jan Björinge var rätt man för jobbet, ja då kom de efter fem månader fram till att han skulle sparkas. Så innan den nye regiondirektören ens hann bli varm i kläderna, så hamnade vi på Gotland ånyo i den här handlingsförsvagade situationen som det innebär att inte ha en regiondirektör. Det är det ena.

Det andra är att själva processen med HUR han sparkades är under all kritik. Jag har pratat med alla möjliga om detta och INGEN har kunnat presentera en godtagbar förklaring till varför han sparkades och det finns inget dokumenterat runt stegen i hur kritiken förts fram. Ena dagen jobbade han på i tron att allt var bra och gick åt rätt håll, nästa dag sparkades han. Obegripligt att man kan bete sig så mot en medmänniska, obegripligt att den politiska ledningen vågar agera så utan att ha mer på fötterna.

En annan stämningssänkare var beskedet att Gotlandsbåten skjuter fram planerna på färjetrafik till sommaren 2016. Det var inte helt oväntat med tanke på att det gick lite knackigt och struligt hela vägen fram till den planerade första färjeturen sommaren 2014. Men ändå. Gotlandsbåten är en viktig symbol för kampen för att få till stånd flera konkurrerande färjelinjer till Gotland. Många har varit med och satsat i Gotlandsbåten just därför att de anser att konkurrens behövs. Hela diskussionen om färjetrafik till Gotland blir konstig när vi ofta diskuterar som att Gotlandsbolaget med sitt dotterbolag Destination Gotland är det enda alternativet. Vi behöver tänka mer fritt om färjetrafik.

En annan indikation på att det är något fel i hur saker sköts på Gotland är härdsmältan med Snäcks Camping. Jag skrev om den i februari – läs gärna det blogginlägget!

Våren 2003 skrev Snäck camping AB ett avtal om att Gotlands kommun skulle se till att inom ett år ta fram en detaljplan på området.

Först nu verkar de ha fått fram en detaljplan, eller tja, ”det finns i princip en ny detaljplan för Snäckområdet”. Då tog det i så fall 11,5 år. Alltså 10,5 år mer än vad som utlovades.

När sådana här saker händer påverkar det stämningen på hela Gotland. Det blir lite som att ”Herregud, finns det inget vi kan klara på den här ön? Måste det tjafsas om allt?”. Det farliga är när det får en att tappa hoppet om Gotlands framtid. När var och en börjar tro att allt är hopplöst. Jag önskar att 2015 blir året då det vänder, då känslan av hopp värmer upp hela Gotlands själ och får oss att tillsammans göra bra saker, så att stolthet och vårt gotländska självförtroende stärks.

Och jag då?

Vad önskar jag då att 2015 rymmer för min egen del? Jo, jag hoppas att jag får vara en del av all positiv utveckling som jag önskar för Gotland, Sverige och Världen. Att jag får möjlighet att jobba med spännande uppdrag och projekt där jag känner att jag är med och gör verklig nytta med mina kunskaper och erfarenheter, men också med min nyfikenhet och lust att lära. Gärna i en bra blandning med uppdrag både på Gotland och utanför Gotland, därför att jag tror mycket på att man behöver hämta syre och inspiration från olika håll, att idéer behöver korsbefruktas för att bli bra.

Slutligen…

… vore det skönt om herr Putin kunde hålla sig lugn, sluta bråka i Ukraina och inte fara runt med stridsplan kors och tvärs över Östersjön.

När tsunamin slog sönder liv i Asien, var jag i lugnet på Gotland

Idag är det tio år sedan tsunamin vräkte in över bland annat Khao Lak i Thailand. När det hände låg jag tryggt och sov i min säng. Fast, jag klev upp ganska tidigt och lyssnade på radion. Det de sa där var så konstigt. En jättevåg? Vatten som först dragit sig långt ut så att många gick ut för att kolla efter fiskar och andra djur… och sen kom jättevågen! Det var inte så mycket mer än så som de sa först, efter vad jag minns. Men det planterade ett litet obehag i magen. Det var konstigt. Fast sen sa ju UD att det inte var någon fara, typ. Att de inte kände till att några svenskar drabbats.

Jag tänkte på Pigge och hans familj. Jag började jobba med honom på våren 2004. Jag hade haft viss kontakt med honom nu när han var i Thailand. Den där vågen… kunde den ha kommit in just där han och hans familj var? Äh, det kändes ju konstigt, klart att de inte var där? Väl? Eller?

Dagen lunkade på. Roine och jag åkte in till stan för att handla och passade på att ta en promenad vid Högklint. Som om inget hade hänt. Och vi visste ju inte heller vad som hänt då. När vi satt i bilen på nytt minns jag att jag ville lyssna på nyheterna. Fast de sa fortfarande inte så mycket mer där.

När vi kommit tillbaka till Kappelshamn hade Alice en kompis här. Hon var orolig, en familj som hon brukade vara mycket tillsammans med var i Thailand. Jag vet att jag idiotiskt nog inte tog hennes oro på allvar – ungefär som att det var ett barn som fantiserade. (I själva verket försvann hela den familjen i tsunamin, fast det fick vi veta först senare)

Sen kom det där samtalet. En person som ringde för att berätta att Pigge förlorat sin familj i tsunamin. Att de sannolikt var döda. Just där träffade sanningen om vad som hänt mig som en käftsmäll. Jag hamnade i någon slags chock. Jag tänkte snabbt igenom om det fanns någon mer som kunde behöva veta om det här, någon som likt mig inte riktigt hörde till de närmast anhöriga eller hans anställda. Jag ringde en av Pigges bästa vänner och berättade vad som hänt. Han blev förstås också chockad. Jag minns att han hasplade ur sig några virriga tankar.

Jag tänkte att det nog var så att Ulrika, Charlie och Max fortfarande levde, att de skulle hitta varandra. Fast, det var ju inte så. Pigge började sitt envisa letande och hittade helt osannolikt alla tre, en efter en. Han hade stor hjälp av personer som fanns på plats i Thailand och andra som reste ner. Här på Gotland stöttade hans anställda på alla möjliga sätt. Han hade, till skillnad från de flesta andra, redan en stab med folk som kunde hjälpa till, plus ett ovanligt stort kontaktnät.

Nere i Thailand kämpade Pigge och hans kamp gick att läsa om i tidningarna. Jag samlade digitala pressklipp som besatt med känslan av att de behövde finnas kvar som vittnesbörd. Vi som känner Pigge vet att hans hjärna inte fungerar riktigt som andras. Den hoppar över hinder liksom, hugger tag i möjligheter, har en slags nytänkande turbo och jag är säker på att just det är en av de viktigaste anledningarna till varför Pigge hittade Ulrika, Charlie och Max. De kremerades och när han reste hem i början av februari hade han med sig tre urnor med aska.

Jag minns första gången jag besökte Pigge i hans ödsliga hem i februari 2005. Jag gruvade mig för hur det skulle gå. Urnorna stod på en hylla med tända ljus. En man som var ledsen rakt igenom, med en saknad som var desperat och med minnen som ingen människa borde behöva ha. Jag lyssnade när Pigge pratade, men vad fanns det som jag kunde säga? När jag körde därifrån kom tårarna.

I december 2014 var vi på traditionsenlig glögg hos Pigge, Monika, Wilda och Towe. Massor av folk i huset och huset har byggts om, möbler har bytts ut, bilderna på väggarna är nya. Ett hus fullt med liv och värme. Så mycket har hänt under de här tio åren.

Eftersom jag redigerar Pigges blogginlägg som han publicerar på piggebloggen är jag insatt i hur han tänker runt detta med att skaffa en ny familj samtidigt som den första familjen alltid finns kvar i minnet. Det är obegripligt att det finns de som anser sig ha rätt att kritisera hur människor i sorg och med saknad väljer att göra. Alla sätt som får dessa människor att orka leva vidare är bra. Det är ett mirakel att det går. Alla dessa människor som orkat gå vidare har min ödmjuka respekt.