Katterna Silver och Doris

Silver föddes i april 1997 och flyttade hem till oss ett år senare. Han valde mig och Alice när vi åkte till ett katthem i Växjö. När han kom hem till vår lägenhet började han spinna och han spann oavbrutet i ett dygn, nästan… Hösten 2000 flyttade han med oss till Gotland.

Doris föddes i Kappelshamn i augusti 2001 och flyttade hem till oss som liten kattunge. Hon kastade sig över maten till Silvers stora förvåning, så han hann inte riktigt med. Vi fick ge henne mat i ett annat rum till att börja med. Så länge Silver betraktade henne som kattunge lät han henne gå före, men en dag var hon tydligen vuxen i hans ögon och då släppte han aldrig mer fram henne till matskålen innan han var klar.

Silver var vår stilige butler som alltid höll koll på att människorna i huset trivdes och att allt var i ordning. Han gick från människa till människa och gav kärlek och omtanke, rensade bort saker som låg fel, letade rätt på saker när man behövde dem, rev mossa och lade i hög i trädgården och när han måste kräkas upp en förarglig hårboll rusade han mot dörren så att jag kunde släppa ut honom. Ja, en gång när han i oförstånd plockat in en mask och en snigel så att vi skällde på honom, då gick han ut och kom in med en påsklilja istället. En helt exemplarisk katt.

Doris var helt på kors och tvärs mot allting. Hon pratade konstigt, med inslag av häst- och hundljud. De första åren flög hon fram genom rummen i jakt på flugor och vi kallade henne Handbollskatten. Efter att ha satt i sig några hundra flugor så tröttnade hon på den dieten och såg aldrig mer åt en fluga. Hon rev ner saker. Hon kräktes upp sina hårbollar på platser som soffryggen eller i fönstret dolt bakom gardinen. När hon kastrerades och kom hem drogad vägrade hon att ligga bredvid mitt arbetsbord, där jag bäddat fint till henne. Istället släpade hon sig uppför trappan, in i Alice rum och hoppade (klättrade?) upp i hennes lagerhylla. Där skulle hon ligga. Jag ställde dit mat och vatten.

Under de första åren lekte Silver och Doris ofta. De dundrade fram på övervåningen så det lät som en elefanthjord. Ofta skuggboxades de, men knappt aldrig gjorde de varandra illa. De få gånger det hände var det av misstag. Då stannade de leken en stund, kollade in läget och sen var de igång igen.

Silver dog i december för snart fyra år sedan. Därmed fick Doris mer utrymme i huset. Hon började snacka mer. Satt gärna med när vi åt lunch och tjattrade på. Hon blev mer tillgiven och lade sig till med vanan att jag skulle lyfta upp henne så att hon kunde kloa fast tassarna runt min axel och dutta med munnen mot min axel. Min morgonrock fick en brun fläck av duttandet. Hon klängde sig fast som en liten apa.

Silver fick något neurologiskt fel på slutet. Han klarade ibland inte att hoppa upp i soffan så där elegant, utan slant lite. Den sista veckan gjorde det ont så att han gnällde när han spann, vilket var ett elände. Han ville ligga nära mig, men fattade att han måste ligga en bit ifrån, för annars började han spinna. Sista dagen var hans bakben ganska stela, men han ville gå ut. En stund senare öppnade jag dörren och fick se att han låg på marken utan att kunna resa sig. Från det läget blev det akut värre och vi åkte till veterinären i Roma där han avlivades.

Doris, hon blev så sakteliga sämre. Hennes förändring smög sig på så att jag glömde hur hon var när hon var frisk. Sista året har det varit ett elände att försöka hitta någon mat som hon gillade. Ibland fick hon mask och blev väldigt svag och dålig av det, men brukade då kvickna till kvickt när hon fick maskmedel. Men de sista dagarna hjälpte inget. Igår verkade det som att hon var något bättre då hon kunde dricka vätskeersättning från en skål, istället för att jag måste spruta in det. Men idag var hon sämre. Trots att hon var så klen fortsatte hon att vara envis, hon ville gå ut. Jag fick sätta på henne kopplet och gå ut med henne två gånger. På eftermiddagen hade vi tid hos veterinären. Hon tyckte som vi att det var dags att avsluta Doris liv.

Silver blev 16,5 år, Doris 17 år. De hade det bra här hos oss i Kappelshamn. Nu är det inga katter i huset. Så konstigt. Det blir tomt. Jag hoppas att de träffats någonstans i en katthimmel.

1 kommentar
  1. Dorothea
    Dorothea says:

    Vill bara säga att om man inte får träffa sina djurvänner igen i himlen, då är det inte himlen.
    Tack för berättelsen om katterna. Jag träffade ju Silver, det är jag glad för.

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *