Mitt i Silicon Valley!

Jag och Roine har i flera år planerat att resa till Kalifornien. Det här är det första blogginlägget av fyra där jag berättar om resan.

Vår resa till Kalifornien:

Cupertino, 26 mars—30 mars 2018

Vi började vår resa i Cupertino. Varför? För alla som känner mig och Roine är det självskrivet att anledningen var att vi ville besöka Apple. Vi bodde via Airbnb hos trevliga och hjälpsamma Nancy och Norm. Deras stora hus ligger på en sluttning ner mot en dal och vi hade fantastisk utsikt över dalen. Varje morgon såg vi (tack vare jetlag) från vår säng, solen gå upp bakom bergen. Eftersom Cupertino ligger skyddat av berg är det oftast varmare där än i exempelvis San Francisco. Det hade regnat innan vi kom, men vi hade bara sol.

Om vi backar bandet till när flyget landat, så väntade en evighetslång kö till passkontrollen och därefter var det tull. Tullkontrollanten var en maffig svart kille rustad som polisens insatsstyrka ungefär… ”Hjälp”, tänkte jag. ”Take care!” sa han och log. Vi hittade till det fiffiga gratiståget som ständigt går runt runt hela flygplatsen och tog oss till biluthyrningen där nästa kö fanns… Brukar inte folk påpeka att vi i Sverige köar hela tiden? Ha! Det är ju ingenting mot hur mycket folk köar i USA.

Vi var lite nervösa inför bilkörningen och det mest komplicerade stället på hela resan är nog just vid San Francisco International AirPort. Vi körde fel lite grand, men kom snabbt rätt igen. Men efter den här resan tycker jag att det svenska sättet att använda skyltar, linjer och trafikljus för att leda trafikanterna rätt, är bra mycket tydligare och enklare att förstå och göra rätt i. Mitt Apple Maps gick inte att få igång, som tur var hade Roine appen Tom-tom i sin iPhone och den fungerade utmärkt. Dagen efter fungerade Apple Maps hur bra som helst och gjorde så resten av resan.

Något som förvånade var bristen på gatubelysning när vi kom in i villaområdet vi skulle bo i. Svart som i en säck. På kvällarna när folk var ute och gick med sin hund hade de med sig ficklampa. Jag tänker mig att barn inte får vara ute lika sent här som i Sverige, eftersom det blir så väldigt mörkt.

Första dagen hade vi med flit ett väldigt luftigt program, vi räknade med att vi skulle vara trötta. Vi åkte till det lokala Starbucks och körde till en affärsgata i San José där vi hittade ett fräscht och modernt ställe som var en del av ett franchise-koncept som gick ut på att sälja mat gjord på lokala råvaror. Först beställde man mat, sen fick man välja ett par smakprover i väntan på att betala och så satte man sig och fick maten serverad. Smart sätt att få folk att provsmaka!

Väl tillbaka i Cupertino tog vi oss en tupplur och sen kunde vi inte hålla oss längre: vi åkte till Apple Park, fast vi tänkt göra det först dagen efter. Vi kom dit 17.30 vilket visade sig vara en bra tid. Då var det lugnt, lätt att få parkering och mysig eftermiddagssol.

På kvällen åt vi på Lazy Dog som ligger i det centrum som vuxit upp mycket tack vare Apples närvaro.

Dag 2 var resans höjdpunkt då vi blev bjudna på lunch inne på Apple Campus vid Infinite Loop.

Innan lunchen var vi i Apple Store vid Infinity Loop, när jag behövde gå på toaletten. Döm om min förvåningen när ett av Apple-genierna pekade mot exit-skylten och menade att dörren fanns där, för jag såg i princip bara en vägg. När jag kollade lite närmare var det tunna streck i väggen och när jag tryckte där var det minsann en dörr! Otroligt minimalistiskt.

Att äta lunch inne på Apple var som en overklig dröm för oss. Man måste vara inbjuden av någon som jobbar på Apple. Deras personalmatsal, Caffé Macs, kryllar av anställda under lunchen och där finns all möjlig mat att välja på. Det var där på innergården som Apple höll sin konsert till minne av Steve Jobs efter hans död. För två glada Apple-entusiaster som Roine och mig var det här resans höjdpunkt. Tack snälla du som bjöd in oss! (Vi är ombedda att inte skriva namnet, ha ha)

Därefter åkte vi till Apple Parks Visitor Center en gång till. Nu var det tidigare på dagen och massor av folk, bland annat kom en grupp i en buss. Det man kan göra där är att som vanligt kolla i Apple Store, ta en kaffe (observera att det är väldigt klent fika-utbud), titta genom iPad på en aluminiummodell av den runda byggnaden, så att man via AR (Augmented Reality) kan se hur allt ser ut där, gå upp på andra våningen och titta mot den runda byggnaden, samt gå runt utanför där det är fina gångar och olivträd.

Dag 3 gjorde vi en ny sväng till San José för att gå på museet The Tech. Det var ingen bra idé. Vi trodde att det skulle vara intressant att se olika innovationer, men det var istället som ett gigantiskt Fenomenalen eller Tom Tits. Dessutom just nu med tema kroppen. Detaljrika utställda, uppfläkta kroppar är inte något som varken jag eller Roine gillar. Allt var säkert kul om man är barn och inte har blodfobi. Typ.

Istället gick vi en sväng på stan och vi gillar San José. Vi åt lunch på en viatnamesisk restaurang och fast min mat bestod av något så enkelt som ett berg med finstrimlad isbergssallad, rödkål och morötter med god dressing, samt grillade räkor uppepå, så var det otroligt gott och fräscht.

Vi bestämde oss för att köra till The Computer History Museum. Wow. I första rummet som visade olika slags kalkylatorer, gick det rysningar i mig. Tanken på hur människor försökt hitta sätt att underlätta sitt räknande och hur detta lett fram till fantastiska saker som min Apple Watch eller iPhone fick det att svindla. Det var också härligt att se kvinnor bland alla män. Ada Lovelace har sin givna plats i datorhistorien, men det finns många fler kvinnor.

Vårt företag startade med att göra läromedel om typografi och layout kopplat till programmet PageMaker.

Oj, vårt allra första kundregister gjorde jag i Hypercard!

När vi så småningom kom till datorutveckling under vår livstid, blev det nästan lite pinsamt att vi kände igen så mycket. Vi är alltså SÅ gamla? Datormuseet är helt klart värt ett besök.

Under vår vistelse i Cupertino kom vi ganska snart på att det var roligare att köra på villagator än flerfiliga vägar. På det viset kom vi närmare vanligt folks liv, vi såg skolor, idrottsplatser och ett stående tema under hela vår resa var att Roine letade efter bowlinghallar.

En flerfilig väg som vi gillade var Steven Creek’s Boulevard. Särskilt som Siri pratade svenska och sa ”Steven Kräks Bullevard”. Jag kunde inte sluta skratta åt det.

Dag 4 var det dags att ta farväl av Cupertino och vår trevliga värdfamilj. Vi började med att ta en fika i Cupertino och precis utanför La Pattiserie Bakery höll några män på att snygga till palmerna. Aldrig har jag väl tänkt på att man måste ta hand om palmer så att det inte samlas en massa torra palmblad. En kille klättrade upp i de ofantligt höga palmerna och sågade ner de torra ”bladgrenarna”, eller vad man ska kalla dem? De rasade ner på marken en efter en, varefter de samlades ihop och åkte in i en flismaskin. Efter att ha sett hur dessa skickliga killar jobbade ser jag med helt andra ögon på palmer och särskilt välskötta palmer.

Vi körde bergsvägar till Santa Cruz för att passa på att kolla in de gigantiska Redwood-träden. Till min stora förvåning tyckte jag inte om Redwood-skogen! Att träden var stora och höga var givet, men jag hade inte tänkt mig att det skulle vara så mörkt och fuktigt. Nästan instängt. Jag gillar inte den typen av landskap. Jag gillar när det är öppet. Jag kände faktiskt obehag bland Redwoodträden. Vi stannade bara en kort stund, jag tog några bilder och så fick det vara bra.

Den bebyggelse vi såg i skogen var lite redneck/outlaws-varning på med Tillträde Förbjudet-skyltar, skrotbilar och kedjor som lås. Inte den typen av hus man vill knacka på hos om man fått punka eller så. När vi nästan kommit ner från de slingrande bergsvägarna kom vi till ett litet samhälle, Boulder Creek, som nästan såg ut som en Vilda Västern-film. Vi gick in i en livsmedelsaffär och till vår häpnad var den hur fin som helst. De sålde bara ”organic” — alltså ungefär som våra ekologiska livsmedel. Dessutom hade de massor med naturmedel och homeopatmedel.

Nä, vi känner inte tanten. Det verkade vara hennes grej att göra så när någon fotograferade.

Vi hade fått tips på att äta lunch på ett ställe i Capitola innan vi letade rätt på hotellet i Santa Cruz. Capitola var som en turistfylld, grekisk by vid havet ungefär. Svårt att ta sig fram med bil. Det lunchställe vi fått rekommenderat var inte särskilt bra. Sen körde vi till Santa Cruz och hittade vårt hotell, Pacific Blue Inn. Ett litet mysigt hotell med nio rum, mittemellan downtown och stranden.

0 kommentarer

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *