50 nyanser av kvinnoförnedrande kritik?

När trilogin Fifty Shades of Grey/Femtio nyanser av grått kom läste jag böckerna på engelska, innan det fanns någon svensk översättning. Det betyder att jag hann med att läsa böckerna innan det blev fastställt vad som ska vara politiskt korrekt att tycka om böckerna. Så jag mitt dumma spån läste böckerna, fnissade mig igenom somliga sektioner, suckade, upprördes, drogs in i frågeställningar, kände romantik-vibbarna och blev rädd för hur mycket SM-sex det skulle vara – för om det klev över en viss gräns så visste jag att jag inte skulle fixa att läsa böckerna, men det visade ju sig att det inte var så himla farligt.

Varför diskuterar vi så sällan faran med deckare och thrillers?

Om man jämför Fifty Shades med en genomsnittlig deckare, spionroman, destruktiv kärleksskildring, thriller eller serier som Vikings, Games of Thrones, Rome eller kanske med något våldsamt spel, typ Grand Theft Auto – så framstår Fifty Shades som ganska tam i mina ögon. Jag har svårt att förstå upprördheten över dessa böcker. Om det handlar om att skydda läsaren, så har vi ett mycket stort jobb att göra med alla läsare av alla de böcker som är väldigt mycket värre än Fifty Shades…

Märkligt nog så diskuterar vi inte slentrianmässiga skildringar av våld, manipulation och övergrepp i annan litteratur eller film, så att det står i proportion till den skitstorm som drabbat Fifty Shades. Jag har funderat mycket på vad det beror på och det är svårt att inte tänka att en viktig anledning till att just Fifty Shades anses som så hemskt, är att målgruppen är kvinnor. Om män läser böcker om andra män som våldtar och misshandlar sina kvinnor så kanske de antas ha ett bättre mentalt skydd, eller? Medan, ”oh, vi stackars veka kvinnor ju driver runt som viljelösa våp i världen” – naturligtvis kommer alla kvinnor som läst Fifty Shades att direkt vilja dumpa sina snälla män och ge sig ut för att skaffa en egen Mr Grey. Eller? Är det så kritikerna tror?

Jag fattar nämligen inte kritiken. Jag har vid det här laget läst mängder av kritiska recensioner och allra flest kritiska tyckanden av personer som är så politiskt korrekta att de inte ens har läst böckerna. Men helt magiskt så anser de sig ändå ha viktiga synpunkter att bidra med om just böckerna. Logiskt?

Jo, det finns tjejer som är oskulder till de är 25…

Det som jag tycker är mest intressant vad gäller relationen Anastasia och Christian i böckerna är inte själva sexet eller de få S&M-scener som beskrivs, utan spelet dem emellan och de starka romantiska vibbarna – där kan jag känna igen mig själv hur mycket som helst. Det suckas över att Anastasia är oskuld när hon träffar Christian och visst, det kanske inte är så vanligt, men jag har träffat tjejer som varit äldre än Anastasia när de hade sex första gången – hur kul är det för de tjejerna att höra folk fnysa om det orimliga i att just Anastasia inte har haft sex någon gång? Dessutom är ju boken en FANTASI. Som läsare får man acceptera vissa basfakta, även om man råkar tycka att det inte är realistiskt.

Borde vi inte sucka ännu mycket mer över James Bond och hans sexliv så som det skildras i filmerna? Snacka om töntig fantasi!

Borde fler skriva kontrakt?

Något som verkligen fick mig att höja ögonbrynen när jag läste första boken var kontraktet som ska upprättas mellan Christian och Ana. Jag var på vippen att sluta läsa, för en del SM-detaljer var riktigt jobbiga, men sen tänkte jag ett varv till. Vitsen var ju att de skulle komma överens om vad som var okej. Ana kunde ställa sina villkor precis som hon ville och förväntades också göra det. Tänk om fler relationer började med att man öppet pratade igenom olika aspekter av samvaron och klargjorde vad man själv tycker om och accepterar, alltså helt utan att det behöver handla om SM?

Sen visar det ju sig att Ana är en så envis och oregerlig människa att det där kontraktet rivs. Christian inser att den relation han har till Ana inte går att passa in i hans standardkontrakt. Men då tycker SM-folket att det är tramsigt på ett annat sätt, de vill inte att SM ska framställas som en sjukdom som man kan bli frisk från… Man kan alltså anta att Fifty Shades inte ens är en särskilt bra beskrivning av just S&M.

Säger du stopp till din partner?

En ny kunskap för mig var att det i S&M-världen används så kallade stoppord. Kodord som båda parter är överens om för att säkerställa att ingen utsätts för mer än vad de själva är med på. I den kritiserade scenen där Christian går för långt med Ana, så litar han på att hon ska använda stoppord, men hon kommer sig inte för med att göra det – kanske därför att hon helt enkelt inte var van vid det? Han blir upprörd över detta, för honom är det viktigt att kunna lita på att Ana använder stopporden, därför att han bryr sig om henne. Också detta kan vi flytta över till vanliga relationer: hur enkelt är det inte att av slentrian gå med på olika saker i en relation trots att man inte gillar det? Det kan vara vad som helst – hur ofta man dammsuger, om det slängs kläder på golvet, vilken mat man äter: hur ärliga är vi med varandra? Hur bra är vi på att säga stopp?

Det klassiska exemplet på hur man av missriktad välvilja anpassar sitt beteende för att vara snäll mot den andre parten är frukostfrallan. A tycker bäst om överdelen, B tycker bäst om underdelen. Men eftersom de vill vara snälla mot varandra så lever de i flera år med systemet att A tar underdelen och B tar överdelen – alltså tvärtemot vad de egentligen gillar och detta gör de därför att båda tror att den andre föredrar samma del som en själv. Om det är så svårt att vara tydlig med något så enkelt som en frukostfralla, är det lätt att förstå hur mycket annat som av missriktad välvilja och kärleksfull anpassning egentligen bara blir fel och inte gynnar någon av parterna.

Vem är mest könsrollskonserverande: James Bond eller Askungen?

Men är det då inte extremt könsrollskonserverande och töntigt att idag skriva böcker om en nutida Askunge som möter sin prins? Jo, förvisso är rollbesättningen gjord på det viset – men innan vi börjar ondgöra oss om det finns det ju en uppsjö med andra böcker och filmer att uppröras över, fast igen, då är det kanske inte just ”sårbara” kvinnor som är målgruppen… så folk orkar inte bry sig, de är vana, det har blivit slentrian med coola James Bond-män som har sex med damer kors och tvärs eller ännu värre män som våldtar, misshandlar och torterar kvinnor. Vi betraktar det som normalt att vi får se sådant när vi följer en deckarserie på tv.

Jag tycker det är väldigt fördömande att tala om Ana som en menlös tjej som möter sin prins. Hon har tilldelats den rollen i boken, ja, men det intressanta är ju vad hon gör med sin roll och jag tycker att hon hanterar den strålande efter de förutsättningar som ges. Hon har skinn på näsan och säger ifrån hela tiden. Christian försöker ge henne den ena dyra presenten efter den andra och hon svarar oftast genom att bli arg, därför att hon inte vill bli köpt. Jag tycker att hon är en bra förebild för tjejer i sitt sätt att envist hävda sin självständighet – raka motsatsen till Stureplans golddigger-tjejer.

Vad är en bra sexskildring?

Sen finns det en del kritiker som riktat in sig på själva sexskildringarna – de som alltså inte är så många som man kan tro. De har synpunkter på hur länge Ana och Christian ”håller på” och jag undrar om de själva brukar ligga med tidtagaruret bredvid när de har sex? Är inte en del av vitsen med bra sex att man liksom tappar bort tiden och om man då ska skildra en sådan situation i text, så kanske det mest handlar om att skildra intrycket från stunden än att exakt beskriva alla detaljer? Därmed kanske det inte går att avgöra om de håller på tio eller fyrtio minuter?

Andra har synpunkter på att sexet är för mycket vaniljsex, eftersom de förväntat sig hårdare tag – och åter andra ser inte något sex alls, utan verkar bara se den scen som är mest våldsam och ser den som misshandel och inget annat. Vissa har riktigt grottat ner sig i detaljerna och menar att det inte går att få orgasm på exakt de sätt som beskrivs i boken. Men herregud, man får väl lägga till sin egen fantasi! Hur svårt kan det vara? Kritikerna slår alltså från alla håll.

I en diskussion jag hamnade i tyckte somliga att de erotiska beskrivningarna var litterärt dåliga och sen fick jag läsa exempel på vad de tyckte var bra och jag storknade. Det var i samtliga fall helt oupphetsande textstycken som byggde på någon slags poetiska omskrivningar av sex, ni vet ”landskap, blommor, himlar, hav osv”, som kanske inte är exakt vad man tänker på just under akten. Eller så är jag världsunik. Oavsett det tror jag att detta med hur man beskriver sex i ord är väldigt personligt. En del kanske verkligen går loss på sex-poesi och det är ju okej, men varför anses det som så himla okej och PK att döma ut E.L. James sätt att skriva om sex?

De flesta böcker är verklighetsflykt – inte instruktionsmanualer

Nä, hur jag än vänder och vrider på detta, kan jag för mitt liv inte förstå varför så många är så kritiska till trilogin om Fifty Shades. Jag inser att vi alla har olika bagage med oss och därför ser världen med olika slags glasögon. Jag har aldrig varit i närheten av vare sig SM-sex eller farliga män, kanske har jag inte samma känslomässiga krokar att hänga upp berättelsen på som en del andra har?

Det är ganska vanligt att man läser böcker om sådant som inte ingår i ens egen vardag. Att läsa är ett sätt att lära sig att förstå mer om världen och människorna. Mycket sällan förväntar vi oss att läsaren ska komma ut i andra änden av boken omvandlad till någon av rollkaraktärerna.

Böckerna om Fifty Shades är inte någon instruktion till unga kvinnor. Den handlar inte om att hjärntvätta viljelösa kvinnor till att sukta efter rika, psykiskt störda män som kommer att misshandla dem (därmed inte sagt att Christian skulle vara på det sättet, för det anser jag inte att han är). Lika lite som en genomsnittlig thriller med en läskig familjefar som på fritiden kidnappar tjejer som han torterar, våldtar och lemlästar på en vind, är en instruktionsfilm till familjefäder. Sådana thrillers handlar alltså inte om att hjärntvätta familjefäder till att sukta efter att få kidnappa, tortera, våldta och lemlästa unga kvinnor.

Eller, om jag har missuppfattat alltihop, så kanske det är just det de handlar om? I så fall har vi ett mycket större problem att lösa än just böckerna och filmerna om Fifty Shades. Fy fasiken så mycket våldsamt skit som pumpats in i våra hjärnor och vi har blivit så avtrubbade att det anses normalt, det är vad vi förväntar oss från deckare och thrillers idag. Vad är det som egentligen är sjukt och upprörande? Jag vet vad jag tycker. Ska vi börja att rensa rent på sådant som kan förstöra sunda värderingar och som står för förnedrande kvinnosyn, då kommer böckerna om Fifty Shades ganska långt ner på listan. Till skillnad från de här våldsamma männen så är nämligen Christian artig, respektfull, omtänksam och kärleksfull.

Nä, om det nu dyker upp en serie böcker som kittlar kvinnornas fantasi och ger en stunds verklighetsflykt, så är det väl bara bra? Tack E.L. James för flera timmars kvalificerad underhållning!

2 kommentarer
  1. Annie
    Annie says:

    Så bra skrivet. Läste böckerna på svenska medan den var på topplistorna, innan de blev så omtalade, och jag älskade första boken. Andra boken tyckte jag var lite tråkig, tredje boken tyckte jag var rent av dålig – humorn var borta och den var så överdriven helt igenom. Men första boken var en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Punkt. Och kompisar som håller på med BDSM var vansinniga och jag fattade inte varför. Jag förstår fortfarande inte till 100%.

    Om vi säger så här. När jag var liten läste jag en bok om Clara och hennes ponny. Hur overklig som helst, att hon fick en ponny bara sådär och att hon som var ett litet litet barn lyckades träna honom till en stjänrna. Men herregud – böcker är inte till för att skildra normen, dem är till för att väcka tankar, ifrågasätta, underhålla och få oss att känna.

    Jag har då aldrig läst en bok utan intriger, utan motsättningar och motgångar. GoT är extremt våldsam och skildrar män och kvinnor på ett väldigt ojämlikt vis och ändå lyckas den få folk att kalla den ”feministisk”. Män som hatar kvinnor blev både hatad och älskad för hur ”overklig” den var för vissa och hur ”klockren” den var för andra.

    När folk klagar på att det inte finns 25åriga oskulder så är det ju absurt. Klart det finns. Massor. Vi känner alla dem, men det är inte det man skryter om i dagens sexfixerade samhälle. Könsroller är någonting vi blir mer och mer medvetna om, men dem flesta som klagar på Ana och Grey lever själva i liknande situationer utan att ens förstå det. Hur många kvinnor tar inte hans om större delen av hushåll och barnen trots att dem jobbar lika mycket som sin man? Personligen är det jag hemma som tar hand om hemmet. Fastän både jag och sambon kallar oss feminister.

    Det är okej att bli arg. Det är okej att bli ledsen. Det är okej att inte gilla. Vi måste kunna prata om det. Det är ju hela vitsen med det, att få tankeställare. Jag gillar delar av GoT. Jag står inte för 70% av dess innehåll, men en del av det gillar jag. Jag gillar att komma bort från vardagen lite, att se alla häftoga effekter och drakarna. Jag blir upprördnär jag ser alla nakna tjejer och allt våld. Det får mig att tänka. Jag gillade verkligen 50 shades of grey. den var annorlunda och udda. Och det är det bra underhållning är. Något man inte sett förut som får en att fundera.

    Svara
    • Åsa
      Åsa says:

      Tack för din kommentar Annie! Bra exempel som du jämför med också. Det är verkligen absurt att drevet gav sig på just Fifty Shades-böckerna, när det finns så mycket annat som är värre, men som blivit helt normaliserat. Så varför hugga just på böcker som blivit superpopulära bland så många kvinnor?

      Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *