Där rasismen sår sina frön…

Nazistiska vindar drar över Europa, fler erkänner och är stolta över att de är rasister. De berusas av att kunna ansluta sig till en grupp där man öppet och med kollektiv styrka kan kommunicera sitt missnöje. De hittar sin plats, sin tillhörighet och likt nyfrälsta stärks de av omgivningens motstånd, avståndstagande och till och med avsky. Gruppen stärks ju starkare omgivningens motstånd är. Känslan av orättvisa, utsatthet och att vara missförstådda – samtidigt som de likt missionärer verkar tro att deras väg är den enda rätta, den väg som kommer att frälsa det egna landet från undergång.

Det är lätt att se hur logiken haltar. När vi pratar om svenska rasistiska rörelser är den eviga frågan: Men vilket Sverige är det som är det svenska? Vilka kulturyttringar är de svenska? Vilka är de svenska människorna? Var går gränsen för när en person inte längre är svensk? På dessa frågor får man diffusa svar, som att det är självklart, som att alla fattar, som att frågorna i sig vore dumma… men frågorna är inte dumma och de utgör själva basen i all slags rasistisk ideologi. Kan vi inte hitta en exakt gräns för att definiera vad som är svenskt, hur ska vi då kunna bevara det svenska på det sätt som rasisterna förespråkar?

När vi betraktar mänsklighetens utveckling, hur vi alla härstammar från Afrika, hur människor genom att vara bra på Det Goda Tramset byggt förtroende och skapat lojaliteter som gett oss överlevnadskraft, hur den nyfikna människan letat sig vidare, sökt sig ut i världen, korsat gräns efter gräns, bedrivit handel, hittat kärleken och fått nya idéer och kunskap som man kunnat utveckla vidare. Detta ständiga utbyte som gagnar alla. När man tänker på allt detta blir det svårt att förstå hur en slags monokultur ska kunna överleva. Det finns till och med forskare som bevisat att när naturkatastrofer orsakat att grupper av människor isolerats från omvärlden, så har deras utveckling inte bara stannat, utan till och med backat… Är det en sådan värld rasisterna vill ha? En värld där människorna tappar kunskap, inte bedriver handel och inte utbyter idéer?

Det där är mycket svårt att förstå. Hur kommer det sig att rasisterna inte genomskådar det ologiska i sina läror? Kan det vara så att de väljer att låta bli, därför att grupptillhörigheten fyller ett så stort behov hos individen? Ett behov som är som ett stort tomt hål av besvikelse, missnöje och kanske uppgivenhet?

Jag tänker på en kille som gick på en skola där jag jobbade för trettio år sedan. Egentligen jobbade jag inte just med honom, men av någon anledning blev jag ändå den vuxne som han anförtrodde sig till. Jag lyssnade på honom när han helt frivilligt och på eget initiativ började berätta om hur mycket problem de hade i hans familj. Hur de kämpade med ansträngd ekonomi, sjukdom och hur han själv kände sig utfryst i skolan. Just då kändes det som att han var lättad av att kunna berätta.

Några dagar senare kom en efterverkning, när jag gick förbi honom då han stod och väntade med klassen för att gå in på en lektion, så sa jag Hej och han tittade på mig med konstiga ögon och gav mig en riktigt hård knytnäve på armen. Jag blev förvånad, men antog att han kanske i efterhand tyckt att han öppnat sig för mycket för mig och på något sätt ville återta kontrollen.

Sen bytte han skola och jag trodde att en del av hans problem lättat. Jag jobbade på flera skolor och besökte elever på hans skola när jag mötte honom och växlade några ord, han verkade ha det lite bättre, fast samtidigt var det något hos honom som fanns dolt. Nästa gång jag mötte honom var när nynazisterna fick för sig att fira Sveriges Nationaldag i Uppsala, jag tror att det var 1988. Då hängde han med nynazisterna medan jag, som var med i styrelsen för Stoppa Rasismen, höll lite uppsikt. Våra ögon möttes och den här gången såg jag hans skam. Han visste att jag ogillade att han hängde med nynazisterna och det kändes som att han visste att det var fel. Ändå var han med dem.

För att anknyta till det jag skrev ovan, så är jag alltså ganska säker på att killen visste att han gjorde något som var fel, men han gjorde det därför att han ”hittat sin grupp”.

Min slutsats är att en av de viktigaste insatserna vi kan göra för att förebygga rasism är att jobba för att ALLA ska trivas i skolan. Vi måste ta hand om våra barn och ungdomar. Många påstår att skolan fungerar så bra jämfört med den tiden då vi hade högre personaltäthet på skolorna. Jag tror inte på det. Kanske klarar vi att hålla betygen uppe, men vi kan inte på allvar påstå att vi SER våra ungdomar om tiden till detta inte finns. Vi var många som reagerade när nedskärningarna inom skola och barnomsorg satte igång och vi varnade för att effekten skulle komma att visa sig. Jag tror att det är precis det vi ser idag. Mindre vuxenkontakt i skola och barnomsorg, färre barn och ungdomar blir sedda och så har vi gett rasistiska rörelser en grund att så sina frön i. En dag har rasisterna vuxit upp och blivit stora.

Idag.

2 kommentarer
  1. Anonymous
    Anonymous says:

    Bra skrivet, synd att det finns personer inom skolan som varken ser eller hör sådana strömningar.

    Janne

    Svara
  2. Åsa Stenström
    Åsa Stenström says:

    Tack Janne!
    När jag jobbade på skolor fanns det alltid några ungdomar som ständigt sökte vuxenkontakt. Ibland hittade de rätt hos en kurator eller fritidspedagog, men det kunde lika gärna vara en vaktmästare. Ju bättre en skola är på att erbjuda möjligheter till vuxenkontakt, desto större förutsättningar att vi skapar sunda band mellan vuxna och barn/ungdomar och därmed ger de en chans att se hur olika vuxna beter sig och hitta bra förebilder.

    När sådana kontakter fungerar kan man lättare ta upp svåra eller känsliga frågor på ett naturligt sätt.

    När det inte fungerar, när de vuxna på en högstadieskola swischar igenom korridoren för att söka skydd i personalrummet – ja då kommer de heller inte att förstå vad som pågår i elevernas liv,

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.