Jävla skitförsäkringskassan!
Jag grunnade en stund på rubriken till det här inlägget, men kom inte på någon bättre. Sorry.
Personligen har jag svårt för att finna mig i små trassliga rutor där man ska fylla i siffror och intyga och förklara sig. Så jag har undvikit att sjukskriva mig så långt det går och eftersom jag startade upp företaget just under de år som jag mådde som absolut värst, kunde jag ganska ofta pussla ihop att vara sjuk och att sköta företaget. (Vi producerade och marknadsförde ett eget läromedel, DesktopSkolan).
Men trots att jag hade ganska lite kontakt med Försäkringskassan, lite sjukpenning ibland men inget mer, så var jag ibland helt vansinnig på det bemötande jag fick hos vissa läkare och ibland på apoteket. När man är så sjuk som jag var då är varje dag en pärs och man är helt beroende av att läkare skriver ut medicin och att apoteket förmedlar den medicinen. Ni anar inte så ofta den kedjan brast och av de mest förvånande anledningar. Det är fortfarande en psykisk belastning för mig att be om ett nytt recept och hämta ut medicin och även om jag mår mycket bättre idag och även om det i de flesta fall går smidigt, så behövs det mycket litet som går fel för att jag ska tappa greppet och känna att jag på nytt sitter i klorna på någon annans godtycke.
Det är en förfärlig känsla det här med att sitta i klorna på någon annans godtycke. Eftersom jag var samordnare för ett rehabiliteringsprojekt för migräniker 1996-97 fick jag mycket god inblick i hur många långtidssjuka just sitter fast i klorna på andras godtycke. Och den mest förnedrande och skrämmande instansen av alla var Försäkringskassan. Om man inte passar ihop med en viss läkare kan man byta läkare. Men Försäkringskassan kan man aldrig byta bort.
Jag har hört så många rödgråtna historier om hur riktigt svårt sjuka personer bedöms som helt arbetsoförmögna av sina egna läkare och sedan hamnar de under Försäkringskassans lupp där utredningsläkaren förvånande nog tycker att samma person är fullt arbetsför eller i alla fall mycket mer arbetsför än vad den egna läkaren anser. Och då väger utredningsläkarens ord tyngst! En person som inte känner den person som utreds. Den sjuke har bara haft att acceptera. Kampen har varit ojämn redan från start.
Nu går det äntligen att få lite rättvisa i kampen:
Skärpningen av sjukförsäkringen har skapat en ny marknadsnisch för kassaanställda som kan systemet. Två tidigare chefer på Försäkringskassan har bytt sida för att på konsultbasis hjälpa sjuka att få rätt mot gamla arbetsgivaren.
Det känns så skönt att läsa att den här konsulten också ser orättvisan så som den faktiskt är:
– Kassan bemöter inte vad behandlande läkare säger. Jag företrädde en person där fem specialistläkare förordade sjukskrivning. Den medicinska rådgivaren motiverade ändå avslag med standardformuleringen att sjukskrivningen inte var medicinskt styrkt, säger Erik Ward.
Men det är inte klokt att de sjuka måste köpa konsulthjälp för att få vettiga bedömningar av Försäkringskassan. Erik Ward säger också i artikeln att han skäms över att ha varit anställd där. Vad är det som har gått så snett i verksamheten att man tappat fokus från att hjälpa dem som är sjuka till att minska kostnader genom att friskbedöma sjuka? Hela systemet framstår idag lika logiskt som ett lotteri eller kanske som den ryska poliskåren? Det är bara mutorna som fattas. I Sverige får vi istället köpa konsulthjälp för att få rätt.
Intressant inlägg om en intressant myndighet. Någon som har något förslag på hur man ska komma tillrätta med försäkringskasseeländet.
Jag har tyvärr inget att komma med själv trots att jag är hobbypolitiker.
Jag har jobbat mycket med kvalitetsteknink, och undrar vilken kvalitetssäkring FK har. Hur garanterar de att deras ”vara”, alltså besluten har hög kvalitet? Det beror såklart på hur man definierar kvalitet, men här borde det vara beslut som vilar på en god medicinsk grund, och där hänsyn har tagists till alla kända faktorer. Min känsla är att många beslut fattas utifrån andra grunder, och att styrningen sker mer utifrån lägsta kostnad än bästa kvalitet.
Hej Johan! Jag tror att ytterst så behöver alla människor känna att de är till nytta. Och om man är väldigt sjuk så är just detta att inte kunna vara till nytta något som påverkar humöret mycket negativt. Det finns alltid folk som bakvänt finner någon slags tillfredsställelse i att ”lura systemet”, men det är faktiskt kriminellt och det bör inte vara de kriminella som styr villkoren för de schyssta.
Att vara sjuk skapar ekonomisk oro, rädsla, en känsla av att inte räcka till och gör att alla ”vanliga problem”tar mycket hårdare. Akut behöver den sjuke veta att det ordnar sig med ekonomin och det är viktigt att ha en läkare som man känner sig sedd och förstådd hos.
Hamnar man i samma rum som en läkare som INTE ser en, uppstår en konfliktsituation. Det blir som ett krig där den sjuke kämpar för att få läkaren att lyssna samtidigt som läkaren fortsätter att prata utifrån förutfattade meningar om ens besvär. Det uppstår aldrig en dialog. Den sjuke känner sig kränkt och förnedrad.
Men inom sjukvården kan man byta läkare om personkemin inte stämmer. Och som jag skrev innan sitter folk mycket mer i klorna på Försäkringskassan. Samtidigt som Försäkringskassan är fundamentet till ekonomisk trygghet när man är sjuk. Deras bedömning ger förutsättningarna för ens existens. Jag fattar faktiskt inte varför Försäkringskassan måste ha egna läkare som utför bedömningar? Kan man inte ge vissa andra läkare sådana befogenheter så att vi t.ex. har minst en sådan läkare på varje vårdcentral? Det är ju ändå ”närläkaren” som känner patienten bäst.
Att vara sjuk skapar ekonomisk oro, rädsla, en känsla av att inte räcka till och gör att alla ”vanliga problem”tar mycket hårdare. Nexoz consists of the best programmers and SEO workers in the country and abroad. Akut behöver den sjuke veta att det ordnar sig med ekonomin och det är viktigt att ha en läkare som man känner sig sedd och förstådd hos.