Läkemedel och biverkningar

Det finns bra läkare och det finns dåliga läkare, men alla jobbar de enligt de reglementen som gäller för svensk sjukvård.

Sedan länge har sjukvården för min del blivit något jag använder mig av mycket selektivt. Det beror på:

  • Okunskap om och ovilja att lära sig det mest elementära från alternativsidan. Ibland t.o.m. en nedlåtande attityd. Det innebär att jag aldrig/sällan kan diskutera helheten med en läkare. Jag måste tänka ut själv hur en alternativ behandling passar in i helheten.
  • Sämre råd från läkare än från alternativsidan. Exempelvis nämnde jag att jag har problem med att samla på mig vätska och att det också gör att det samlas urinsyrekristaller i mina leder, men att jag självmedicinerar med örtpreparat som hjälper mig. Preparat som också återställer natrium/kaliumbalansen, till skillnad från vätskedrivande läkemedel som helt enkelt bara driver ut vätska och lakar ur salterna… Läkaren tyckte då att jag skulle testa ett vätskedrivande läkemedel? Jag fattade inte ens varför. Jag måste ju i vilket fall få bort urinsyrekristallerna från lederna också, vad skulle det hjälpa mig med ett läkemedel som bara drev ut vätskan och inget mer? Men, visst, jag testade ett par dagar med läkemedlet. Det som hände vara att jag blev akut kissnödig, vilket var opraktiskt. Samt att ledvärken blev värre. Helt meningslöst alltså.
  • Stuprörsseende. Även om vi bara håller oss till sjukvården, så är varje del av vården så nischad att den högra handen inte känner till vad den vänstra gör. Ungefär. Som patient blir man förvirrad och också oroad när man inser att det inte finns någon som är beredd att ta helhetsansvar. Man måste helt enkelt tänka själv.
  • Okunskap även inom stuprören. Nu var det länge sedan jag var aktiv med läkarbesök angående min migrän, men när jag var det så fick jag ofta utbilda läkarna i det senaste inom migränforskning och nya läkemedel. De enda som kunde ha bättre koll var de läkare som verkligen specialiserat sig på migrän – men de är inte många.
  • Omotiverande målsättning. Inom sjukvården får man nöja sig med att ta en medicin som fungerar halvbra. Eller nöja sig med att något inte går att avhjälpa, utan att man får ”vänja sig”. Inom alternativvården jobbar man tydligare mot målet att patienterna ska bli helt bra. Motivationen är starkare. Engagemanget är starkare. Jag som patient känner mig mer som en spännande gåta som ska lösas. Det är en bra känsla.

Idag läser jag i Svenska Dagbladet att:

Kostnaderna för att ta hand om biverkningarna av läkemedel uppgår till sådär 25–30 miljarder kronor varje år.

Trots detta förhåller sig sjukvården ganska kallsinnig inför alternativa metoder som ger färre biverkningar med bra resultat, som exempelvis nyponpulvret Litomove. Varför säljs inte det på apotek? Litomove har en effekt som är bättre än ex Naprosyn, men som knappt ger några biverkningar (någon jag känner har fått lite ont i magen). Borde det inte ingå i varje läkares bildning att känna till sånt?

Rosenrot och forskningen

Rosenrot har sedan ett antal år varit det knep jag tar till när jag känner mig ”trött och sliten”. Jag testade ginseng innan, men fick en överdrivet stark effekt som gjorde att jag knappt kunde sova, så ginseng är inget för mig. Rosenrot har i stället gett en mer normaliserande effekt. Om ginseng gjorde mig överpigg, så gör rosenrot att jag känner mig lagom pigg.

Nu ifrågasätts ”forskningen” om rosenrot i en artikel i Dagens Nyheter. Och då blir jag ju lite snopen. Det är en del av det som står där som inte alls är smickrande för Örtmedicinska Institutet som marknadsför rosenrot under namnet Arctic Root.

För egen del tänker jag fortsätta att använda rosenrot.

Rockring är kul!

Nu har jag haft min rockring ett tag och kan konstatera att det är kul! Det känns inte ett dugg betungande att ställa mig och göra mitt Sports Hoop-pass, jag bara sätter på musik och kör igång.

Jag fick lite små blåmärken de första veckorna, som små dalmatinerprickar, men sen har de bleknat och nu verkar det inte bli några. Fattar egentligen inte riktigt hur kroppen kan vänja sig, men tydligen gör den det.
Nu är jag uppe i ca 12 minuter per dag. Jag har tänkt att jag ska öka upp till 20-30 minuter. Det riktigt häftiga är att jag verkligen tränar lite varje dag!

LCHF i korthet

Efter att har ätit enligt LCHF – Low Carb High Fat i åtta månader ser jag numer så här på detta med vilka livsmedel vi stoppar i oss:

Kolhydrater = onödig bukfylla som
drar igång insulinet så att man blir mer hungrig
och startar fettlagringen.

Fibrer = något som kolhydratätare måste ha
för att hålla magen igång,
fiberfria kolhydrater blir bara som smäck i magen nämligen.

Sockersug/kolhydratsug = något jag inte ens visste att jag hade
förrän jag slutade med kolhydrater
och inser att hunger är något annat än de där blodsockerdipparna jag hade förut…

En bonus är att maten numer är så löjligt god. Det är som att det hänt något med smaklökarna. Den enklaste mat kan smaka fantastiskt!

Mat enligt LCHF

Här i huset komponerar vi maten enligt LCHF – Low Carb High Fat. Från allra första början är det svårt att tänka ut hur man ska komponera mat utan potatis, pasta, ris eller bröd, men efter ett tag så blir det självklart och jag vet inte vad det beror på, men maten smakar så väldigt gott nu! Det måste vara något som händer med smaklökarna eller möjligen hjärnans belöningssystem?

Kolhydrater känns mest som en slags billig bukfylla numer. Inget man behöver, men som man proppar i folk så att de blir snabt mätta – men dessvärre är det just kolhydraterna som får fart på insulinet så att man sedan blir hungrig! När man inte äter kolhydrater blir man inte hungrig på samma sätt.

För dig som är intresserad rekommenderar jag Annika Dahlkvist och Airams LCHF-kokbok. Där står också en del om teorin bakom att äta den här kosten. Kolla på Bokus annons i högerspalten!