Konstig bild av mig

Läkare som inte lyssnar – hur kan de ens ställa diagnos?

Varje gång jag går till en ny läkare finns det en önskan hos mig: att läkaren ska lyssna på vad jag säger. 

Nästan varje gång blir jag besviken. Läkaren snappar snabbt upp att jag har migrän varenda dag och tar triptaner nästan varje dag (för fem år sedan var det varje dag) och därmed har de bilden klar av mig. 

  • Triptanmissbrukare
  • Sönderstressad
  • Läkemedelsutlöst huvudvärk

Min senaste läkare var nog ändå den mest extrema i sporten ”missförstå Åsa”.

Följande är ett försök att beskriva hur stor skillnad det varit på läkarens och min uppfattning om olika saker. Dialogerna har inte gått exakt så här. Jag har sammanfattat efter mitt minne av olika frågeställningar.

Varför har min migrän blivit så svår?

Läkaren: Därför att du stressar, tar för mycket medicin och får läkemedelsutlöst huvudvärk.

Åsa: Jag stressar inte särskilt mycket, har blivit bättre i min migrän under mina mest påfrestande år – jag ser inte sambandet. Däremot ser jag sambandet med hormoner därför att jag blev sämre under puberteten, helt huvudvärksfri under graviditeten, sen extremt mycket sämre när jag slutade amma och efter 40 har styrkan och dramatiken i min migrän minskat, för att nu idag vara väldigt mycket enklare att hantera när mina hormoner är lugna. Idag återstår väderomslag, regn och blåst som min största påverkansfaktor.

Åsa: Om min huvudvärk vore läkemedelsutlöst, hur kunde den då plötsligt upphöra helt när jag blev gravid?

Läkaren: Åh, det är så mycket som händer då och du fick så mycket större anledning att inte ta medicin.

Åsa: Men jag behövde inte ens fundera på medicin, all huvudvärk försvann. Det var ju inte som att jag tvingade mig själv att inte ta medicin… och när jag slutade amma tog det bara någon vecka så fick jag migrän från helvetet. Hur lyckades jag på så kort tid utlösa så mycket migrän med stress och läkemedel, är det inte så att den kraftiga förändringen berodde på hormoner?

Läkaren ville inte lyssna på det örat. Det jag berättade var helt ointressant.

Han envisades med att min migrän orsakas av stress…

Han fortsatte att bedöma mig som en sönderstressad människa. Jag själv bedömer mig som en person som har en bra balans på liv och arbete. Jag driver mitt eget företag och jobbar inte ens 40 timmar per vecka och jag kan oftast jobba när jag vill. Jag kan anpassa min jobbsituation efter min måendesituation, hur många kan det?

Läkaren: Det är inte bra att du jobbar hela tiden också på helger. Jobba fem dagar, sen ska du vara helt fri från jobb två dagar i sträck!

Åsa: Jag kan inte jobba fem fulla dagar i sträck eftersom jag har så mycket huvudvärk! Om du ska tvinga mig att jobba mig att jobba fem fulla dagar i sträck kommer jag att få mer huvudvärk… För mig är det skönt att kunna sitta en stund på helgen och lösa vissa saker. Då blir jag inte störd. Jag känner att jag kommer ikapp. Det ger mig mer kontroll. Jag är tacksam över att jag har en så bra arbetssituation. Jag gillar mitt jobb.

Varför är det så viktigt för läkaren att haka upp mitt migränproblem på stress? Jag är fullt medveten om att det finns många som har migrän som beror mycket på stress och i deras fall är det ju bra att veta att stressen förvärrar deras migrän. Det blir ännu ett skäl till att hitta sätt att stressa mindre. Superbra.

Men varför ska stressetiketten klistras på mig? Kan det vara så att läkare projicerar sin egen stressade arbetssituation på mig? Det kanske är därför de har så svårt att lyssna när jag försöker berätta om hur jag oftast har en ovanligt bra arbetssituation då jag driver mitt eget lilla duo-företag tillsammans med min man och därmed kan styra min arbetstid bland efter hur jag mår. Jag jobbar sällan 40 timmar i veckan.

Jag vill tillägga att jag för 30 år sedan träffade en helt annan läkare som frågade ”Känner du dig stressad av barn och hushåll?” Varpå jag svarade ”Nej” eftersom min man Roine varit ett stort stöd som sett till att lösa allt när jag varit sjuk. När jag kom till nästa läkare kunde hon läsa i journalen ”Åsa känner sig stressad av barn och hushåll”. Det är verkligen helt makalöst svårt att bryta igenom en förutfattad bild av en själv med sanningen.

Hur har min migrän kunnat bli så mycket bättre just under mina fyra värsta år i livet om stress har gett mig så mycket migrän?

Läkaren verkar inte ens ha hört när jag berättade att när jag minskade min konsumtion av Relpax från 80–120 mg per dag till 20–40 mg per dag, så var det under en period i livet då vi kämpade med flera typer av problem både privat och i vårt företagande. Mina fyra värsta år någonsin. Om det är någon gång jag borde ha blivit sämre i min migrän pga stress, så är det ju då. Istället blev jag bättre.

Det beror självklart på att min hormonbalans förändrades under de här åren, för att idag, när jag inte längre menstruerar, hållas jämn dag efter dag med östrogenplåster och progesteronkräm. Det som återstår idag är att jag får migrän vid väderomslag. Soligt och stabilt högtryck; då mår jag bra. Regn och blåst; då stormar det i mitt huvud.

Hur kommer det sig att jag kunnat minska på mitt intag av triptaner om jag haft så stora problem med läkemedelsutlöst huvudvärk?

Läkaren: Därför att jag sa till dig att du måste minska ditt intag av triptaner.

Jisses. Det är lite som att läkaren tror att jag gillat att ta mycket medicin. Att jag inte alls funderat över om ifall det är farligt, eller att jag haft ett eget intresse av att minska antalet tabletter. Utan först när han sa till mig skulle mitt intresse för att minska mitt intag av triptaner ha kommit? En ganska överlägsen och förnedrande syn på mig i så fall.

Idag har hormonerna lugnat sig och jag har fått bort den huvudvärk som orsakades av koffein. Idag håller jag på att byta triptansort, eftersom Relpax 20 mg inte längre finns hos tillverkaren, men om jag ändå ska mäta i antalet Relpax så tar jag 20 mg Relpax som lägst tre gånger under en bra vecka med sol och lugnt väder och varje dag under en vecka med blåst och regn. Enstaka dag 2 tabletter. 

Det här är fortfarande för mycket, men det är väldigt mycket bättre än att ta 80–120 mg Relpax varje dag som jag gjorde i början av 2014. Jag är personligen lite stolt över att jag lyckats minska ner det så mycket.

Hur kommer det sig att jag hela tiden har haft bra effekt av triptaner?

Om man läser om läkemedelsutlöst huvudvärk står det att medicinen inte ger effekt eller att man behöver ta allt högre doser.

För mig har triptaner gett effekt hela tiden och så snart jag tagit mig över till klimakteriet har jag kunnat minska ner på triptaner eftersom jag inte längre har så svår migränvärk.

Läkaren: Du får ju inte längre någon effekt av triptaner.

Åsa: Va? Jag får ju visst bra effekt av triptaner. Det är därför jag tar dem. De allra flesta gångerna blir jag helt bra. De sämsta dagarna hjälper det inte vad jag gör, men då är det i samband med riktigt dåligt väder.

Trodde läkaren på fullt allvar att jag fortsatte att ta en medicin som jag inte bli hjälpt av? Det vore i så fall också ganska förminskade att tro så om mig.

Jag har knappt några biverkningar av triptaner

När Cafergot var den migränmedicin jag tog (1979–1982) var biverkningarna hemska. Ergotaminet drog ihop alla blodkärl och effekten stannade kvar. Jag antar att det främst var koffeinet som gjorde att jag behövde ta fler och fler Cafergot-tabletter och då började fingrarna bli vita. Då blev jag rädd, började gå på akupunktur och slutade med Cafergot.

Flera år senare, när migränen från helvetet kom tillbaka efter graviditeten, då visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Sumatriptan hade ännu inte kommit. Då testade jag någon gång att ta Cafergot, men blev livrädd. Då knöts det liksom åt i bröst, hals och lår. Ett effektivt sätt att få mig att sluta på fläcken.

I triptanernas barndom när den enda tillgängliga triptanen var sumatriptan/Imigran och dessutom som injektioner, då gjorde det ont vid själva injektionstillfället, effekten kom som ett slag mot bröstet, medicinen verkade på alla utvidgade blodkärl så om jag exempelvis hade ett sår på fingret som var lite inflammerat, så kändes effekten där också.

Sedan dess har mycket hänt och de triptantabletter och de styrkor på tabletterna jag tagit de senaste 20 åren har jag valt för att slippa få biverkningar. Alltså känner jag knappt av några biverkningar idag. Jag gillar inte biverkningar.

Läkaren: Du kan inte ta så mycket triptaner eftersom du har så svåra biverkningar.

Åsa: Va, jag har ju inga biverkningar alls?

Läkaren: Jo, det har du berättat!

Åsa: Det var ju för jättelängesen med Cafergot???

Läkaren slog dövörat till, vägrade att ta till sig att de biverkningarna bara gällde Cafergot, utan lagrade informationen i sin hjärna som att ”Åsa får svåra biverkningar av triptaner”. Jag försökte ett par gånger att korrigera den informationen, men gav upp. Han var inte mottaglig. Jag antar att han fortfarande tror att jag har svåra biverkningar av triptaner och därför borde jag ju vara mer eller mindre idiot som fortsätter att ta triptaner. Fanns inget mer jag kunde göra där…

Hur kommer det sig att jag fått så seg konstig huvudvärk?

Jag berättade flera gånger att jag tyckte det var jobbigt att trots att min migrän blivit bättre, så hade jag ofta en seg jobbig huvudvärk.

Läkaren: Det blir så när man tar mycket triptaner.

Jag visste inte vad jag skulle tro. Visst, det fanns en möjlighet att triptanerna till sist gett mig bestående skador i exempelvis blodkärl eller nerver, men jag var inte övertygad.

Våren 2014 när jag började använda Cefaly sänkte jag min konsumtion av Relpax rejält. Jag tog med mig stapeldiagram för att visa hur mycket Relpax jag tog. Jag hade också med mig stapeldiagram som visade hur mycket Bamyl, med och utan koffein, som jag tog. Läkaren viftade bort diagrammet med Bamyl. Det var han inte intresserad av. Det enda han var intresserad av var att jag minskade på Relpax.

Idag när jag fått bort 95% av min sega huvudvärk genom att ta bort allt koffein* känns det absurt att läkaren påstod att den huvudvärken berodde på att jag tog triptaner.

* (enstaka dagar max 2 koppar kaffe eller motsvarande mängd
koffein för att inte trigga migrän nästa dag)

Det är inte konstigt att mitt förtroende för läkare är mycket lågt

En del anser att man ska lita på läkarna i allt och blir liksom förnärmade när jag vågar ifrågasätta läkare. För mig är det en fråga om överlevnad att först och främst lita till mig själv. Det är jag som avgör om en läkare är bra eller dålig för mig.

Jag har mött några bra läkare vad gäller migrän, två av dem var vanliga allmänläkare på vårdcentraler. De hade den grundläggande förmågan att lyssna, som borde vara obligatorisk för alla läkare. Om en läkare inte ens lyssnat på mig, sett mig och förstått, hur ska jag kunna ta något som den läkaren säger på allvar? En sådan läkare säger ju bara saker som baserar sig på hans förutbestämda uppfattningar om mig, och inte på hur det faktiskt är. Han ställer diagnos och rekommenderar behandlingar baserat på en falsk grund.

En tredje bra läkare var i Sverige som hyrläkare, men jobbade annars på neurologen på Rikshospitalet i Köpenhamn. Han och jag fick en omedelbart bra kemi bara jag klev in genom dörren. Tyvärr hann jag bara med ett besök hos honom. Men det han hann med att säga stärkte mig en del. Han var på min sida.

Sen har jag via en blogg hittat en fantastisk läkare i New York, dr Alexander Mauskop. Han har med sin blogg, sina svar på mina kommentarer och tips om artikel att läsa, hjälpt mig mer än vad någon läkare gjort på 20 år. Då är jag inte ens hans patient!

Min önskeläkare lyssnar, tillför sin egen kunskap och kompetens, diskuterar med mig, bildar ett lag med mig som tillsammans jobbar för att hitta sätt att få mig att må bättre. 

En dålig läkare skapar en konstant konflikt med mig, tvingar mig att ständigt väga mina ord, gör mig rädd för att missuppfattas, får mig att gå i försvar eller helt enkelt sluta prata. Den läkare som jag gått till under fem år höll monologer, berättade om och om igen om samma sak, hans teorier, hans förklaringar, men min närvaro var i princip helt oväsentlig, för det jag sa nådde aldrig fram.

Det ska bli spännande att möta den nya läkare jag fått i oktober och jag vågar ännu hoppas på att han kan vara bra. Håll tummarna för mig!


Läs gärna mina tidigare blogginlägg:

Stoppa plågsamma försök med migräniker!

Koffein kan ge mer migrän

Håll utkik efter ytterligare ett blogginlägg om koffein. Det är så gott som klart.

Starka naglar

Jag fick en idé om att kollagen kanske kunde vara en nyckel till att få ordning på min migrän, eftersom det bland annat stärker väggarna i blodkärlen. Efter att ha testat detta i snart fyra månader, har jag dock inte märkt av någon sådan effekt. Däremot är mina naglar i fantastiskt skick!

Det kosttillskott jag köpte innehåller inte kollagen, utan ämnen som gör att det bildas mer kollagen. Det är mycket trevligare tycker jag, eftersom animaliskt kollagen ofta kommer från fisken Hajmal – Pangasius, som odlas under ganska otrevliga förhållanden. Efter att ha läst ett par artiklar om den fisken kommer jag att akta mig noga för att någonsin få i mig något från Pangasius-fisken.

Jag har köpt Colladeen från Vitaminbutiken. Jag har alltid haft bra kvalitet på hår och naglar, men de senaste 5–10 åren har jag ändå fått konstiga lodräta ränder på tumnaglarna. Mina naglar växer snabbt men när de blir för långa brukar de också bli sköra, de kan bli så hårda och oflexibla att de kan gå av om jag exempelvis råkar slå dem mot en bordskant. När jag vid något tillfälle tagit extra tillskott av kalcium har den här effekten med att de blir hårda men ändå sköra blivit extra tydlig.

Nu när jag tar Colladeen varje dag så har dels de konstiga ränderna på tumnaglarna vuxit bort och dels växer sig naglarna långa utan att bli sköra. De är både långa, hårda OCH flexibla.

Därför tror jag att Colladeen kan vara ett riktigt bra kosttillskott för dig som har problem med naglarna. Testa! Man tar två tabletter om dagen till att börja med och sedan bara en.

Nya tag med qigong…

Jaha, då är jag där igen då. Optimistiskt satte jag igång att träna qigong för fem dagar sedan. Min strategi är att hålla ambitionsnivån mycket låg. Ett pass qigong + utjämningsövning tar ungefär en kvart för mig. Det är ju nästan ingen tid alls. Den här gången ska jag ha större tålamod, inte löpa amok och lägga till en massa fler saker innan jag vet att rutinen har satt sig och jag börjar märka effekt. Det är så lätt hänt att jag blir övermodig och tror att jag ska klara mer än vad jag rent faktiskt kan.

Jag har fortfarande kronisk, daglig migrän. 1997 då jag tränade qigong exemplariskt fick jag många bra hälsoeffekter: min allergi försvann, immunförsvaret stärktes och jag fick energi så att jag kände mig pigg! Men, min migrän fortsatte att vara som den var, där blev det ingen effekt alls. Migränen är alltså ett hinder som jag ständigt måste räkna in. Jag kan inte förvänta mig att att effekten ska bli att min migrän försvinner, men däremot att jag mår bättre, blir starkare och mer aktiv när jag inte har ont i huvudet (migränen försvinner oftast med medicin, fast inte alltid).

Jag är fortfarande i övergångsåldern, eller så har jag gått in i menopausen, om ett par månader vet jag säkert att det är så. En skillnad mot förra gången jag försökte ta upp min qigong-träning är att den hormonutlösta ryggvärken inte känns av så ofta nu. I långa perioder har den varit helt borta. Det underlättar ju träningen avsevärt. OBS! Det handlar inte om vanlig värk i ryggmusklerna, sådan värk tror jag snabbt blir bättre av qigong. Men den värk jag fick under övergångsåren förvärrades av träningen och då blir det till sist svårt att motivera sig och jag klarar inte att genomföra träningen när ryggslutet värker.

Min plan är alltså så här:

  1. Träna qigong + utjämningsövning 15 minuter varje dag
  2. Om jag har för mycket migrän: ersätt med en andningsmeditation.

Inget mer än så. Jag ska stålsätta mig för att inte lägga till något alls till detta förrän tidigast efter att jag klarat detta under en månad. Men det kliar redan i fingrarna… Innan jag började skriva det här blogginlägget sökte jag efter qigong-övningar för klimakteriet – men hallå, stopp där! Inget mer sa jag ju!

Jag vet att det är bra att i vilket fall göra en andningsmeditation varje dag och att göra själva träningen utan utjämningsövningen en gång till skadar ju inte heller. Hallå!!! Stopp sa jag ju?

Så snart jag går över gränsen och tror att jag ska klara så mycket mer, blir fallet högre när jag inte klarar att träna någon dag. Då kommer jag in i en dålig spiral och till sist känns det inte värt att försöka.

Rent faktiskt är det så att om jag klarar att träna qigong 15 minuter varje dag så har jag gjort ett fantastiskt framsteg jämfört med att inte träna alls. Just när jag gör det känns det så himla enkelt, det är därför jag blir övermodig.

Om jag klarar att upprätthålla den här träningsnivån i en månad, då kan jag lägga på en grej till. Först när jag klarat den nivån en månad kan det bli dags för ännu något mer – eller kanske inte? Det viktigaste är att hitta en nivå som jag förmår att upprätthålla, inte att göra så mycket som möjligt.

Redan igår var jag sängliggande nästan hela dagen pga migrän, så då ville jag inte träna, men jag gjorde en andningsmeditation innan jag gick till sängs. Kanske har jag äntligen blivit smart nog att överlista min migräns attacker på min träningsrutin?

Pigg med Blutsaft!

Det här med klimakteriet är så lurigt. De flesta symptom smyger sig på och man vänjer sig steg för steg. Förra helgen insåg jag att jag helt enkelt var för trött och svag och jag kopplade ihop det med att jag sedan november haft problem med blödningar. Kunde det vara så att jag av alla människor fått järnbrist?

Jag har gått genom livet och alltid haft perfekta järnvärden. Till och med då jag var gravid – då brukar ju de flesta få försämrade järnvärden. Jag förebyggde genom att ta ett multimineraltillskott med följd att mitt järnvärde steg genom hela graviditeten istället för att sjunka.

Så, att just jag skulle ha järnbrist är inte något som låg nära till hands, men jag läste om symptomen och det verkade stämma.

Roine köpte hem en flaska Blutsaft till mig. När jag tagit fyra dagsdoser kände jag hur energin kom tillbaka i kroppen. Det var en så härlig känsla att jag nästan blev euforisk. Wow.

Det jag tycker är intressant är att järnbrist också påverkar psyket. Jag som aldrig tidigare i livet känt av oro och ångest, har under de senaste åren fått vänja mig också vid det. Men, peppar peppar, nu när jag fyllt på men järn så verkar det som att också humöret har stabiliserat sig.

Med den här erfarenheten vill jag rekommendera alla kvinnor som känner sig trötta och håglösa att testa järntillskott.

Fler överlevnadstips till dig som kämpar med klimakteriet…

Mitt första blogginlägg om klimakteriet, Lindra klimakteriets plågor… Överlevnadstips från en erfaren kvinna, skrev jag för ett år sedan och det är det mest välbesökta blogginlägget på den här bloggen. Ett par kvinnor har kontaktat mig, jag har fått en förfrågan om att föreläsa – vilket sen inte blev av och idag blev jag kontaktad av en journalist som vill göra en intervju. Detta beror till stor del på att det inte går att hitta så mycket som skrivs om klimakteriet och journalisten sa att om någon skriver, så gör de det oftast anonymt.

Vi kan nog slå fast att det finns ett stort behov av att få information om övergångsåldern och klimakteriet.

Under året som gått sedan det förra blogginlägget har det skett en del förändringar i mitt liv och hur jag mår. Det är helt tydligt att symptomen under övergångsåldern håller på att plana ut. Om jag innan hade kraftiga svängningar i måendet och upplevde hur en massa besvär, särskilt värk samlade ihop sig och blev allt tyngre dag för dag innan jag äntligen fick mens, varpå allt släppte, så är det idag en jämnare lunk, men ännu är jag inte riktigt igenom de struliga åren.

Humöret

När jag läste Mia Lundins bok Kaos i Kvinnohjärnan den första gången var det tydligt att jag befann mig i förklimakteriet – då läste jag om hur de i klimakteriet överväldigades av oro, hjärtklappning och fick ångest och tyckte det kändes mycket främmande. Idag när jag läser är det lika tydligt att jag befinner mig i klimakteriet och just detta med oro och ångest är nog de mest obehagliga symptomen av alla som jag upplevt under de här åren.

Den vanliga Åsa, den som jag innerst inne tycker är den normala jag, hade fram till sitt 51 levnadsår aldrig känt en ångestklump i sitt bröst. Ångest var något som andra pratade om, men som liksom inte ingick i mitt sätt att vara. Inte heller visste jag vad depression var. Jag har gått igenom många tuffa saker i livet och bara detta att jag haft daglig migrän i hela mitt vuxna liv skulle ju i teorin kunna göra vem som helst deprimerad. Men, detta har inte hänt mig. Jo, kanske har jag varit och dippat humöret i något som nästan var depression innan, men det fanns alltid en motkraft i mig, en slags överlevnadsenergi som studsade upp mig på banan igen.

2013 är det året i mitt liv då jag fick pröva på att känna ångest i bröstet, skälvande, galopperande oro och en känsla av djup hopplöshet som skrämde skiten ur mig, för jag förstod att det var ingången till depression och om jag lät mig glida ner i det, så kanske jag aldrig skulle komma upp igen.

Det första man gör när man får sådana känslor är nog för de flesta att söka orsaker i yttre omständigheter och precis så gjorde jag också. Jag försökte förklara mina känslor med att jag gick igenom flera jobbiga saker samtidigt, men tack vare min migrän är jag också medveten om hur mycket av vårt mående som hänger ihop med kemin i hjärnan, så ju längre tiden gick, desto större blev min övertygelse om att mående handlade om kemin, alltså min hormonbalans.

Detta bekräftades på hösten 2013 då jag på nytt började med östrogen. Nu i en annan dosering än året innan och den här gången träffade det rätt. Ganska snart kom humöret i balans, fast sen började jag må konstigt igen, både i humöret och med ryggvärk, men det visade sig att jag fick en blödning och det var vad läkaren sagt skulle hända inom tre månader. Dock blev jag skrämd av att humöret dippade så pass djupt igen att jag konsulterade min läkare. Jag tänkte att jag kanske skulle få någon annan hormondosering, men istället skrev han ut antidepressiva tabletter i låg dos, SSRI.

Jag är ovanligt påläst vad gäller SSRI eftersom jag skrivit boken Mindre migrän – Mera liv. Det är nämligen så att SSRI liknar migrämedicin av typen triptaner i verkningssätt och effekt. Jag skojade om det med läkaren, men ingen varningsklocka ringde… Sen hämtade jag tabletterna på apoteket och satte mig för att äta lunch. När jag berättar om det här för min sambo går varningsklockorna igång: man ska inte kombinera SSRI med triptaner just eftersom de har liknande verkningssätt!

Men åh, hur kunde jag vara så dum att jag missade det? Och hur kunde det vara så dumt att jag därmed inte hade något att ta till mot de där humördipparna? Jag fick börja söka efter en annan lösning och fastnade för aminosyran Teanin. Mia Lundin skriver om den i sin bok och det finns också en del information att hitta på internet. Teanin fungerar för dig som inte har daglig oro, man kan ta den just när man känner av oro och då blir man lugn och får lättare att koncentrera sig, utan att bli slö och trött. En perfekt lösning för mig. Jag tror att det inte är lämpligt att ta Teanin dagligen under en längre tid. 200 mg Teanin motsvarar  5-6 koppar grönt te, men om du dricker det får du också i dig en massa koffein.

Energi och vakenhet

Eftersom jag mindes förra vintern som en riktigt trist, svart säck, så vågade jag inte riskera att vintern igen skulle bli en så negativ upplevelse. Jag var rädd för hur det skulle kunna bli, eftersom jag inte riktigt litade på mitt humör längre. Så jag tänkte att i år gäller det att motverka på alla sätt!

Jag började ta D-vitamin och så kollade jag efter lampor för ljusterapi, men det verkade lite segt att behöva sitta och titta in i en lampa en halvtimme per dag. Då hittade jag Valkee, finska ljuslurar. Jag är fullt medveten om att detta är en produkt som många skeptiker ruskar på huvudet åt, men för mig har det varit mycket praktiskt att kunna starta varje dag med åtta minuter ljus i öronen och jag vill inte sluta med detta. Jag tror nämligen att det är tack vare min Valkee som den här vintern har känts mycket lättare än på flera år. Vi bor på landet och känslan av att man blir isolerad i mörkret och av isiga vägar har inte infunnit sig i år. Istället har mörkret känts härligt.

I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag tar aminosyran Tyrosin varje morgon för att komma igång och för att inte bli så trött att jag somnar på eftermiddagen. I dagarna kände jag att jag äntligen vågade prova att inte ta Tyrosin och peppar, peppar, hittills verkar det som att jag klarat mig igenom den fasen. Den där tröttheten klubbar mig inte som innan.

Ryggvärken

Att jag inte är så trött längre hänger nog också ihop med att den här ryggvärken som jag har haft i 5–6 år, äntligen verkar ge sig! Jag kan ligga och dra mig på morgonen utan att ryggen känns som att den ska krackelera i bitar. Det är möjligt att ryggvärken inte är helt borta, det kanske bara är en tillfällig förbättring, men även om det blir sämre igen är jag säker på att trenden har vänt. Från och med nu kommer ryggen att bli bättre för varje dag. Kanske kommer jag snart att våga träna ryggen, för det har helt enkelt inte gått under de här åren. (Läs mitt förra blogginlägg så förstår du bättre vad jag menar)

Svullnad

Nu var det länge sedan jag använde stödstrumpor. Jag misstänker att jag kommer att behöva använda dem igen när det blir sommar, men under ett par år var jag tvungen att använda stödstrumpor året runt. Detta är också ett tecken på att mina hormoner håller på att bli mer balanserade.

Svamp…

Svampinfektioner är ett gissel. Under de här åren har det inte behövts mycket för att de förbaskade svamparna skulle invadera min kropp. Jag försökte i det längsta kurera mig själv, men det var nog ingen bra idé. När jag fick en anti-svamptablett av läkaren så var det första gången som eländet verkligen försvann och fortsatte att hålla sig borta.

Jag rekommenderar alltså verkligen att man följer rådet om att gå till läkaren om man får svamp mer än två gånger på ett år. Om du trots det hellre vill kurera dig själv har RFSU tagit fram en helt suveränt bra produktserie, Balance, med tabletter/vagitorier, tvål och kräm som alla innehåller lactobaciller.

Men, som vanligt läste jag på om det som jag drabbas av och på ett par ställen hittade jag information som fick mig att haja till: det sades att när man har svampinfektion i kroppen så kan det göra att ”falskt östrogen” utsöndras. Då tror kroppen att nivån med östrogen är tillräcklig, varför kroppen lägger av med att tillverka mer östrogen och då får man ju östrogenbrist! Jag lägger in en stor reservation här, för jag kan inte hitta någon trovärdig källa till detta (om någon har sakkunnig information om detta är jag mycket intresserad). Men OM detta stämmer, innebär det att varje kvinna som upplever att hormonerna bråkar kanske borde börja med att ta en kur med lactobaciller, exempelvis Lactiplus? (Det finns flera andra märken) Och detta särskilt om det finns minsta misstanke om svampinfektion.

Om östrogenbrist kan påverka så att man får mer svamp och svamp kan göra att man får för lite östrogen, ja då är det inte konstigt om hela systemet går i spinn! Fast jag har som sagt inte hittat någon trovärdig källa till detta, så det är ren spekulation.

Dags att tänka nytt om kvinnor som fyllt fyrtio?

Ju mer jag tänker på kvinnor som fyllt fyrtio och olika sjukdomar och symptom som de drabbas av, desto starkare blir min känsla av att det blir fel om man bara söker svar som inte har med hormonomställningen att göra. Man ska självklart hitta sätt att använda ryggen på ett ergonomiskt sätt och lika självklart är att man ska reducera onödig stress i livet. Men det borde vara rutin att parallellt med detta också betrakta alla symptom i den här åldern utifrån det hormonella perspektivet.

Varje gång jag hör om ännu en kvinna som fått hälsporre, har värk i kroppen, har fått kraftig tinnitus, blivit utbränd eller deprimerad, så tänker jag att det bergis beror på eller förvärras av hormonförändringar. Likaså när kvinnor tappert kämpar för att gå ner i vikt under de här åren – det kanske helt enkelt inte går att gå ner just under dessa år? Åtminstone inte för en del kvinnor. Därmed inte sagt att man ska ge upp och stillatigande iaktta hur kilo läggs till kilo, nä, men sätt kanske istället upp målet att du under de här åren ska gå ner lite i vikt och åtminstone inte öka över en viss nivå. Jag tror att när jag kommer ut i andra änden av de här klimakterieåren, kommer det att bli lättare för mig att gå ner i vikt igen.